Skutsegling

Det är ju bara midsommar en gång per år, och vi har ju en fantastisk skuta att segla med. Så självklart bestämde vi att vi skulle tillbringa midsommar helgen på sjön. Vi bunkrade för 3 dagar och la ut från kaj på torsdag kväll. Vädret var strålande och vi hade havet under vår köl.
Vi hade ingen direkt plan på vart vi skulle. Det är ju faktiskt himla skönt att bara låta det bli som det blir ibland.

Vi gick för motor och bestämde ganska snart att Saltvik var kvällens mål. En natt där är ju aldrig fel. Det är en underbar hamn med en fin lång träpir att lägga sig mot. Fin natur och skyddat för vinden. Blommor som växer vilt och björkar som susar i vinden.
Väl på plats kom frågor om Lodsen med fascination i rösten, vad är det för något, vart har du fått tag på den här? Hur gammal är den?

Pigg på att prata med folk som jag är så tycker jag att det är trevligt med frågorna och svarar mer än gärna. Det är ofta lätt att man fastnar i diskussioner och kommer in på alla möjliga ämnen.
Annelie var ganska snabb med att duka fram monopolet medans jag mer njöt av att strosa runt på däck och plocka med olika saker. Men till slut hamnade även jag framför monopol bordet med tända fotogen lyktor.
Kvällen blev snabbt till natt och vi la oss i kojerna. Provade en stund att dela koj, men efter några timmars trängsel och lyssnandes på Annelies täppta näsa måsta jag väcka henne och be henne gå tillbaka till hennes egen koj. Detta var inte populärt kan jag ju säga.

Yrvaken på midsommar morgonen kliver vi upp och njuter av det underbara vädret. Är det verkligen midsommar? Det regnar ju inte!
Helt fantastiskt, vi avnjuter en enkel men god frukost på doghouse taket som består av färskpressad apelsin juice och smörgås. Tyvärr hade jag glömt kaffet hemma.
Efter några timmars slappande bestämmer vi att vi ska fortsätta utåt i Hudiksvalls skärgård. Ännu utan mål.
Vi lägger ut från saltvik och trixar oss förbi den ökända sandgrynnan som har slukat många skäddor, propellrar, roder och båtbottnar till svärandes skeppares morrande (jag är själv en av dessa). Som tur är går det att kliva ur båten när man har gått på och i princip vada iland.

Efter denna eleganta manöver så slår vi av maskinen och hissar segel. Börjar med storen och sedan focken. Dessa fångar snabbt upp den svaga vind som är och vi glider på med 3 knop. Efter en stunds kajkande bestämmer vi att prova hissa klyvaren. Så sagt och gjort, medans Annelie håller i rodret så får jag upp klyvaren. Häftigt! Detta gjorde att vi nästan ökade 2 knop.


Glada som vi är över att ha lyckats hissa alla segel så vägrar vi ta ner dem. Så vi glider runt med sikte på Agön. Men efter ett bra tag lägger vi om kursen för att gå ut mellan Kråkön och Drakön. Väl i sundet mojnar vinden och vi glider sakta fram och njuter av naturen för att till slut komma över på andra sidan. Vi funderar ett tag på att gå mot Borka brygga men efter ett tag vänder vi norr ut igen.

Vi siktar mot Saltvik för en till natt. Denna gång går vi upp mellan Innerstön och Kråkön.  Samma visa så avtar vinden och vi får åter igen njuta av den underbara natur vi har. Tystnaden som ibland avbryts av fåglar som flyger förbi.
En trä båt kommer emot oss och i kikaren ser jag att det är en annan träbåts tok från stan som närmar sig.Han har med sig sin familj och de hejar glatt och bordar oss och vi bjuder ombord dem. De får en guidad tur på Lodsen för att sedan åka vidare.



Nu är vinden nere på noll och vi har knappt styrfart. Så vi bestämmer för att starta motorn för att gå vidare mot saltvik. Jag börjar ta ner fock och klyvare medans Annelie går ner för att starta maskin. Den ruskar igång som vanligt men det härligt dunkande som en MD2 har avbryts snabbt av Annelie. Hon skriker något och min första tanke är att hon har gjort illa sig mot svänghjulet eller något! Sen skriker hon BRAND. Jag kastar mig ner och ser rök och en låga bakom batterierna. El brand.
Jag får snart fram eldsläckaren och siktar mot lågan. Pulvret gör nytta och snart är båten fylld med pulver damm istället för rök. Öppnar snabbat alla luckor för att vädra och går upp på däck igen.

Annelie och jag är stirriga i blicken och har en stor känsla av obehag.
Efter en stund när det värsta lagt sig går jag ner och tittar. Bedömer snabbt att vi är utan maskin.

Så vi sätter segel igen och kommer sakta framåt. Planen är att försöka ta oss in till Hudik med segel och lägga till med endast klyvaren uppe. Men när vi rundar norra ljusgrundet så blir det helt stiltje.
Vi är nu nere på 0,5 knop och bedömer att vi är körda. Så vi ringer sjöräddningen som kommer inom 30 minuter och bogserar in oss till hamn.

Så detta var slutet på denna i övrigt helt underbara midsommarafton.

Nu är Lille Lodsen hemma i Hudiksvall!

Den 2/6 drog jag, min fru Annelie, Humla, svärfar och Hans Geibe ner till Mariehamn och Sjökvarteret. Vi skulle hämta hem projektet. Äntligen..

Hela veckan innan hade jag gått runt med nerverna på utsidan, och det är det inte allt för ofta jag gör. Jag var lätt retad, snäsig och allmänt konstig. Annelie frågade på torsdag om jag var nervös.. Ja svarade jag och hon sa, jag märker det. Annelie, jag ber om ursäkt för den veckan.

Jag hade planerat hela resan i huvudet flera gånger. Gjort listor på vad som skulle tas med, införskaffat en riktig livflotte, köpte en plotter och skaffat sjökort mm. Till min stora lättnad tog Jukka på sig att fixa maten vilket var enormt skönt, så att jag kunde släppa det i alla fall.

Hur många listor man än gör så känns det ändå som att man glömmer något.Men på fredagen så släppte jag allt och tänkte att nu får det bära eller brista.

Lördag.
Klockan ringer 0500. Kliver upp och tar en dusch. Kokar kaffe och häller i termos brer smörgåsar till bl resan.Klockan 0540 kommer Jukka för att snart följas av Humla och Hasse.Vi kollar alla väderprognoser vi hittar på nätet. Dom lovar styvkuling med upp till 22m/s i byarna, regn och dålig sikt.
Ska vi ställa in?

Vi kommer överens om att vi åker ner och följer planen. Får väl ligga kvar i Mariehamn på lördag natt i värsta fall. Det vore ju synd att behöva äta upp smörgåsarna och kaffet i tv soffan.Så vi lastar bilen och styr mot Grisslehamn och färjan. Det blåser ganska rejält på vägen över.

Klockan 1330 finsk tid anländer vi ett regnigt, dystert och blåsigt sjökvarter.
Det första vi gör är att täcka taket på ruffen och tända en brasa i kaminen. Kollar sedan hur Lodsen har svällt sen sist vi var ner och sjösatte. Det ser bra ut, men visst pumpar det lite ibland. Men det är inget vi ser som ett problem. Efter allt bunkrande och lite städning kommer vår vän Jouni ner till kajen. En mycket trevlig Ålänning som har hjälpt oss mycket. Han önskar oss lycka till och vi skakar hand och hoppas på återseende.

Annelie som ska ta kvälls färjan hem måste åka och vi vinkar av henne.

Vi bestämmer att vi ligger kvar i hamn och ser hur vädret blir mot natten. Så vi passar på att fixa så mycket vi kan med Lodsen och planerar att ta en tupplur så vi är pigga och utvilade utifall vädret ger sig lite så vi kan avgå. Men det blir inte mycket sova, alla var nog ganska uppe i varv.

Klockan 2145.
Vinden har lagt sig lite och vi bestämmer oss för att försöka ta oss ut i skärgården och lägga oss i någon vik över natten.
Så vi kastar loss och vinkar av Estländarna på Hoppet en sista gång och vänder stäven västerut.



En kraftig dimbank lägger sig runt båten och vi ser inte långt framför oss. Men inom 20 minuter har den lättat och vi ökar farten.
När vi närmar oss öppet vatten så blåser det på rejält, vi siktar en vik som vi bestämmer oss för att gå in och utforska för en eventuell övernattning. Glider sakta in i viken som ser fin ut och det bådar gott för en lugn natt här när det plötsligt dunkar till och stäven reser sig.
Vad var det? Vad hände?

Det ser ut som om vi har gått på någon stock eller liknande.. En närmare titt visar att vi står på ett stort vrak! Men shit, vem fan har lagt ett vrak här?
Hur som helst så står vi på rejält. Vi besiktar stäven efter läckage men allt ser bra ut. Går upp igen och lägger full back, men inget händer mer än att Pentan råmar. Vi försöker gunga båten, men utan resultat. Drar ner gasen och lägger friläge, för att ta en gemensam funderare under fotogenlampan i taket.

Efter en stunds tänkande så är vi eniga om att ringa sjöräddningen. Kanske inte direkt det jag hade planerat att behöva göra på den här resan, men vad fan gör man? Vi vill ju inte dö av svällt på det där vraket.. Se bara hur Robinson Cruse hade det!

Så efter ca en timme klockan 0000 kommer det en båt med massa lampor och stor motor susande över vattnet. Det tar bara 5 minuter så är vi loss och får rekommendationen att istället gå till Rödhamn någon distans längre ner. Det är en fin gästhamn säger grabbarn på SSRS båten.
Sagt och gjort så gjorde vi det, det innebar att vi måste passera ett ställe där det öppna havet tog fart rakt in mellan öarna och skapade skapligt höga vågor. För er som har åkt piratskeppet på Furuvik så kan ni få en liten uppfattning hur det kändes att stå längst bak med rorkulten i höger hand, Humla på knä framför plottren och Jukka krypandes fram till fören för att surra grejor som flög runt.  Lanternorna färjade vattnet rött och grönt när de dök ner i havet. Vi oerfarna landkrabbor skrattde samtidigt som vi var halvt ihjälskrämda.

Allt detta medans den mycket sjövana Hasse satt nere i värmen i ruffen och slogs med matbordet och diverse andra attiraljer som flög runt där nere.

Men det var riktigt häftigt, och nu vet vi att Lille Lodsen inte är så liten i hårt väder! Han klarade vågorna galant, som en gammal lots båt sig bör.

Väl i Rödhamn och det kolsvarta mörkret såg vi en kontur av något som borde kunna vara en brygga. Vi drog ner till tomgång på den 2 cylindriga dieseln och siktade åt det hållet. När vi kom närmare bryggan så kände vi hur något skrapade mot botten. Men herregud.. ska vi gå på grund igen??
Så direkt i med fullback så motorn smattrade över viken och troligen väckte de två Tyska segelbåtar som låg några bryggor längre bort. Lodsen gled sakta och motvilligt ut från bryggan igen. Puhh, vi byter brygga och lägger till för att gå och lägga oss och försöka sova ut och hoppas på bättre väder under söndagen.

Söndag morgon kliver jag upp för att besöka en buske, när jag efter det välbehövda besöket kommer ner på bryggan igen så ser jag att köljärnet hänger rakt ner ca 2 meter under kölen. Inte undra på att det skrapade när vi kom in, vi går ju nästan 4 meter djupt. Troligen har det slitits löst när sjöräddningen drog lös oss från vraket. Då vi ej hade med någon dykutrustning och inte var så sugen på att kliva i vattnet utan så gjorde vi en snabb nödlösning och band upp det med ett rep runt båten.

Söndagen blev lång och blåsig, veden tog slut och maten började tryta. Humla och jag lyckades övertala den enda boende familjen på ön om att få köpa lite ved, det var trögt men när vi sa att ”vi har ju kommit hit i nöd under natten och fryser nu när vår ved är slut” så fick vi köpa ett skotkärrelass. Vi åkte samtidigt på att betala hamnavgiften..
Under kvällen mojnade det lite i taget och klockan 2200 lämnade vi Rödhamn med sikte på Öregrund.
Det var nästan vindstilla men med en del gammelsjö kvar. Så vi gick för motor.

10 timmar senare la vi till vid Öregrunds sjömack. Jag tänkte att det är lika bra att tanka upp båten. Men tro det eller ej,  jag fick bara i 10 liter soppa! Äh det måste vara något fel tänkte jag och kollade så avluftningen var öppen osv. Men nejdå, vi hade bara gjort av med 10 liter. Inte fy skam för en gammal skuta på 14 ton.
Strax efter det for vi in till Öregrunds gästhamn för att bunkra mer mat och käka en hamburgare. Låg där ca 2,5-3 timmar för att sedan kasta loss mot Hudiksvall. Samma visa, ingen vind. Så det blev motor i 19 timmar.

När vi siktade Agön som var det första land vi såg efter Öregrund så kändes det otroligt skönt .
Väl inne i Hudiksvalls hamn stog familjerna och väntade på oss och ropade glada tillrop när vi backade in till Lodsens nya plats. Ett mycket trevligt mottagande.

Om jag ska summera resan så kan jag säga så här.
En otroligt rolig resa, vi hade med en fantastisk kock, en grym skeppare och två superba matroser. Jag tror att alla hade lika trevligt. Motorn gick som en dröm och Lodesn skötte sig mycket bra i alla väder trots sina snart 100 år. Vi lärde oss väldigt mycket, och att gå på grund PÅ ett vrak är snare en merit än en miss i protokollet.

Med vänlig hälsning
Marcus Winberg